Sida:Manon Lescaut 1944.djvu/19

Den här sidan har korrekturlästs
15

jag, enligt hans mening, skulle vinna större utmärkelse än i Malteserorden, för vilken mina anhöriga hade bestämt mig.

De läto mig redan bära ordenskorset och namnet chevalier des Grieux. Då ferietiden kom, skulle jag återvända hem till min far, som hade lovat mig att snart skicka mig till akademien.

Min enda saknad vid avresan från Amiens bestod däri, att jag där kvarlämnade en vän, med vilken jag alltid varit innerligt förenad. Han var några år äldre än jag. Vi hade uppfostrats tillsammans, men som hans familjs tillgångar voro ytterst obetydliga, var han nödsakad att ingå i det andliga ståndet och stanna i Amiens efter mig för att fullfölja de studier, som detta kall kräver. Han hade många goda egenskaper. Ni kommer att lära känna honom i de bästa av dessa under loppet av min berättelse, och enkannerligen i ett vänskapsnit och en högsinthet, som överträffa de mest ryktbara exemplen i forntiden.

Om jag då hade följt hans råd, skulle jag alltjämt ha varit förståndig och lycklig. Om jag åtminstone hade dragit nytta av hans förebråelser i den avgrund, vari mina lidelser störtat mig, så skulle jag ha räddat något ur min förmögenhets och mitt goda ryktes skeppsbrott. Men han har ej skördat annan frukt av sina bemödanden än bedrövelsen över att se dem gagnlösa och understundom illa lönade av en otacksam, som blott förargade sig över dem och upptog dem som närgångenhet.