Sida:Manon Lescaut 1944.djvu/190

Den här sidan har korrekturlästs

186


SJUTTONDE KAPITLET.

Jag gav efter för Manons enträgenhet, i trots av mitt hjärtas hemliga oro, som tycktes mig varsla om en ödesdiger katastrof. Jag begav mig ut i avsikt att påtinga hjälp av ett par tre livdrabanter, vilka Lescaut fört mig i beröring med.

Jag fann endast en av dem hemma, men han var en energisk karl och hade icke väl hört, vad det gällde, förrän han försäkrade att han skulle lyckligt genomföra saken. Han begärde endast tio pistoler till belöning åt tre gardister, som han ämnade använda för detta ändamål.

Jag bad honom icke förlora någon tid, och han samlade också ihop dem på mindre än en kvarts timme. Jag väntade under tiden i hans bostad, och då han återkommit med sitt folk, ledsagade jag honom själv till hörnet av en gata, på vilken G. M. ovillkorligen måste gå fram.

Jag uppmanade honom att icke behandla sin fånge illa, men icke desto mindre bevaka honom så noga till klockan sju på morgonen, att jag kunde vara trygg för att han ej skulle slippa lös. Han sade mig då, att han tänkte föra fången till sin kammare och tvinga honom att kläda av sig eller till och med lägga sig i hans säng, under det han själv och hans