eftermiddagen i hennes bostad till omkring klockan nio, huruledes han sedan gått bort och vad som hänt på återvägen.
Detta var tillräckligt för att hos den gamle väcka den misstanken, att hans son fallit offer för någon rivals onda anslag. Ehuru klockan var halv elva på kvällen, tvekade han icke att genast begiva sig till polismästaren och bedja denne utfärda särskilda order till vaktpatrullerna. Efter att ha begärt och erhållit en sådan till eskort, skyndade han till den gata, där hans son blivit tillfångatagen.
Han genomsökte alla de platser i staden, där han kunde hoppas att finna honom, men då intet spår kunde upptäckas, lät han slutligen föra sig till älskarinnans bostad, i tanke att sonen till äventyrs återvänt dit.
Jag stod just i begrepp att lägga mig, då han anlände. Enär sovrummets dörr var stängd, hörde jag icke hans bultning på porten. Han inträdde i huset, åtföljd av två stadsvakter, och sedan han förgäves frågat efter sin son, föll det honom in att söka få några upplysningar av älskarinnan.
Han steg således upp till våningen, alltjämt ledsagad av sina stadsvakter. Vi voro färdiga att lägga oss, då han öppnade dörren och isade vårt blod med sin åsyn.
— Store Gud, det är gamle G. M., utbrast jag, vänd till Manon.
Jag kastade mig över min värja, men olyckligtvis hade den trasslat in sig i mitt bälte. Stadsvakterna
