Fördenskull hade han beslutit fara och förvissa sig om min förändring med egna ögon och rätta sitt handlingssätt efter uppriktigheten i min ånger. Dagen efter min arrestering anlände han.
Hans första besök gällde Tiberge, till vilken jag bett honom adressera sitt svar. Av honom kunde han dock ej få veta min vistelseort eller mina nuvarande omständigheter, utan erhöll blott upplysning om det huvudsakliga av mina upplevelser, sedan jag rymt från Saint-Sulpice.
Tiberge yttrade sig särdeles förmånligt om den sinnesstämning, vari han funnit mig vid vårt sista sammanträffande. Han tillade, att han trodde mig nu vara fullständigt lösgjord från Manon, men att han icke desto mindre förundrade sig över att jag icke på åtta dagar låtit höra av mig.
Min far var icke så godtrogen. Han förstod, att det låg någonting, som undgick Tiberges skarpsinne, bakom den tystnad, varöver denne beklagade sig, och vinnlade sig med så stor iver att spåra upp mig, att han två dagar efter sin ankomst erhöll kännedom om var jag befann mig.
Innan jag fick besök av honom (vilket jag var långt ifrån att vänta mig så snart) fick jag visit av polismästaren, eller kanske rättare sagt, jag undergick ett förhör.
Han gjorde mig en del förebråelser, men de voro varken stränga eller ohöviska. Han yttrade helt vänligt, att han beklagade mitt dåliga uppförande, jag
