202
falska blygsamhet och denna hycklat saktmodiga uppsyn! Kunde man inte taga honom för den mest hedervärda av sin släkt!
Ehuru jag måste tillstå, att jag förtjänade en del av dessa förebråelser, tycktes det mig likväl, att han gick för långt. Jag ansåg det tillåtligt, att oförställt uttala mina tankar.
— Jag försäkrar er, min far, sade jag, att den blygsamma hållning, ni ser hos mig, ingalunda är tillgjord, det är den hållning, som är naturlig för en väluppfostrad son, vilken oändligen vördar sin far. Inte heller gör jag anspråk på att gälla för den mest stadgade av vår släkt. Jag vet, att jag är värd era förebråelser, men jag ber er att framställa dem på ett något mildare sätt och inte behandla mig som den uslaste bland dödliga. Så hårda benämningar har jag inte gjort mig förtjänt av. Det är kärleken, det vet ni, som givit upphov till alla mina förseelser. Ödesdigra passion! Ack, känner ni inte dess makt, och är det möjligt, att ert blod, som är källan till mitt, aldrig brunnit av samma eld? Kärleken har gjort mig alltför öm, alltför lidelsefull, alltför trofast och kanske alltför eftergiven för en intagande kärestas önskningar… se där mitt brott! Kan ni däri se något, som vanärar er? Seså, min käre far, tillade jag innerligt, hys då en smula medlidande med en son, vilken alltid varit uppfylld av vördnad och tillgivenhet för er, vilken inte såsom ni tror, avsagt sig hedern och plikten och är tusen gånger mer beklagansvärd än ni kan föreställa er.
