208
förtvivlan. Icke ens religionen kunde hota mig med någonting olidligare i livet efter detta än de grymma kval, som sargade mig.
Icke desto mindre återvann jag snart, genom ett under, sådant som endast kärleken kan åstadkomma, tillräcklig styrka att tacka Försynen, som återgivit mig sans och förnuft. Min död skulle ej ha gagnat någon annan än mig själv. Manon hade behov av mitt liv för att bli räddad, för att bli beskyddad, för att bli hämnad. Jag svor att utan dröjsmål eller tvekan gripa mig an därmed.
Uppsyningsmannen bistod mig med en omsorg, som jag kunnat vänta av min bästa vän. Jag mottog hans tjänster med livlig tacksamhet.
— Ah, utbrast jag. — Ni ensam röres då av mitt lidande! Alla människor övergiva mig. Min far själv är utan tvivel en av mina grymmaste förföljare. Ingen förbarmar sig över mig. Ni ensam, här i själva hårdhetens och barbariets hemvist, röjer medkänsla för den olyckligaste bland människor.
Han rådde mig att icke visa mig på gatan, förrän jag hämtat mig från min själsskakning.
— Åh, låt mig hållas bara, svarade jag, i det jag gick därifrån. Vi återse varandra förr än ni tror. Gör i ordning den svartaste av era fängelsehålor åt mig… jag tänker göra mitt bästa för att förtjäna den.
I själva verket kretsade mina första, upprörda tankar kring ingenting mindre än föresatsen att göra mig av med de båda G. M. och polismästaren, samt
