210
Dennes första ord upplyste mig om, att han ännu var okunnig om mitt senaste äventyr. Denna upptäckt föranledde mig att ändra den avsikt jag haft att vädja till hans medkänsla. Jag talade i stället i allmänna ordalag om det nöje jag erfarit av att återse min far och bad därpå om ett penninglån, under förevändning att jag, innan jag lämnade Paris, ville betala några skulder, som jag önskade hålla hemliga.
Han överräckte mig genast sin börs. Jag tog femhundra francs av de sexhundra, jag fann där. Jag erbjöd mig att skriva en skuldsedel, vilket han dock ädelmodigt avböjde.
Därefter begav jag mig direkt till herr de T. Inför honom behövde jag ej förställa mig. Jag skildrade mina missöden och lidanden, han kände redan till dem in i minsta detalj, enär han noga följt unge G. M:s äventyr.
Han lyssnade icke desto mindre och beklagade mig djupt. Då jag bad om hans råd beträffande sättet att befria Manon, svarade han med bedrövelse, att han såg så föga ljus i saken, att man måste avstå från allt hopp, såvida icke en av Försynens utomordentliga skickelser inträffade.
Han hade skyndat till spinnhuset, sedan hon inspärrats där, men icke lyckats erhålla tillstånd att få träffa henne. Polismästarens order voro ytterst stränga, och till råga på allt var den olyckliga skara, med vilken hon skulle förenas, bestämd att avresa redan dagen efter nästa.
