214
Hon är den ljuvaste och älskligaste varelse, som någonsin levat. O, om Försynen ingivit er lust att se henne ett enda ögonblick! Liksom jag vet, att hon är förtjusande, är jag också förvissad om att hon skulle behagat er. Ni skulle ha tagit hennes parti, ni skulle ha fattat avsky för G. M:s onda anslag, ni skulle ha känt medlidande med henne och mig. Ack, jag är övertygad därom! Ert hjärta är ju inte av sten… ni skulle ha låtit er bevekas!
Han avbröt mig ännu en gång, då han hörde mig tala med en iver, som icke skulle ha tillåtit mig att sluta så snart, och begärde att få veta, vart jag ämnade komma med denna så lidelsefulla utgjutelse.
— Jag vill be er om mitt liv, svarade jag, som jag inte kan bevara ett ögonblick, om Manon skickas iväg till Amerika.
— Nej, nej, sade han strängt, jag vill hellre se dig utan liv än utan förnuft och utan ära.
— Låt oss då inte fortsätta längre, utropade jag och hejdade honom med ett grepp i hans arm. — Tag ifrån mig detta förhatliga och outhärdliga liv, ty i den förtvivlan, vari ni störtat mig, skall döden bli en förmån… det blir en gåva, värdig en faders hand!
— Jag skulle i så fall inte giva dig annat än vad du förtjänar, svarade han. — Jag vet ganska många fäder, som inte skulle ha dröjt så länge, innan de gjort sig till bödlar av det slaget, men det är min ytterliga eftergivenhet, som har störtat dig i fördärvet.
