222
Jag bad dem fortsätta sin färd utan misstro och meddelade dem sedan under vägen, vad jag önskade av dem.
De rådslogo sinsemellan om hur de skulle upptaga detta förslag. Därpå tog anföraren för truppen till orda å allas vägnar. Han svarade, att de hade ytterst stränga order angående sina fångars bevakning, jag föreföll dem dock att vara en så hygglig människa, att de för min skull gärna ville lossa något litet på pliktens band. Jag borde emellertid inse, att detta krävde något vederlag. Jag hade omkring femton pistoler i behåll, och jag upplyste dem oförbehållsamt, hur stor summa min börs innehöll.
— Gott, vi skall inte vara obeskedliga. Det skall endast kosta er en écu i timmen att sällskapa med den av våra flickor, som behagar er mest… det är det gängse priset i Paris.
Jag hade icke talat särskilt om Manon, ty jag ville ej upplysa dem om min kärlek. De antogo till en början, att det var ett ungdomligt infall, som drev mig att söka en smula tidsfördriv hos dessa flickor, men så snart de tyckte sig märka, att jag var förälskad, ökade de tributen till den grad, att min börs var tom redan vid avfärden från Mante, där vi hade legat över natten före den dag, då vi anlände till Passy.
Behöver jag väl tala om det sorgesamma ämnet för mina samtal med Manon under denna färd eller om den verkan åsynen av henne utövade på mig, då jag av vaktarna erhållit tillstånd att närma mig
