I dessa bodde fem eller sexhundra personer. Guvernörens hus skilde sig något från de andra genom sin höjd och sitt läge. Det var befästat med några jordvallar, kring vilka en bred löpgrav sträckte sig.
Vi blevo snart föreställda för guvernören. Han talade länge enskilt med kaptenen, och då han sedan återvände till oss, skärskådade han, en efter en, alla flickorna, som anlänt med fartyget.
De voro till antalet trettio, ty i Havre hade vi sammanstött med en annan trupp, som förenats med vår. Sedan guvernören länge granskat dem, skickade han efter åtskilliga unga män i staden, vilka försmäktade i väntan på en maka. Åt de förnämsta bland dessa skänkte han de vackraste flickorna, och resten utdelades genom lottdragning.
Han hade ännu icke sagt något åt Manon, men sedan han befallt de andra att avlägsna sig, bjöd han henne och mig att stanna kvar.
— Jag hör av kaptenen, sade han, att ni äro äkta makar, och att han under resan lärt känna er som personer av förtjänst och bildning. Jag vill inte inlåta mig på de orsaker, som vållat ert missöde, men om ni äga lika mycket levnadsvett, som ert utseende lovar, skall jag ingenting försumma för att mildra er lott, och ni skola å er sida bidraga till att bereda mig någon trevnad på denna vilda och ensliga ort.
Jag svarade på det sätt, som jag ansåg mest ägnat att stadfästa den föreställning han gjort sig om oss. Han gav order om inredandet av en bostad åt oss
