beträffar, så har du nog lagt märke till, att det tycks finnas få människor här, som äga bättre bostad eller bättre möbler än vi. Och för övrigt är du en sådan beundransvärd alkemist, tillade jag, i det jag omfamnade henne, du förvandlar allting till guld.
— Då kommer du att bli den rikaste människa på jorden, svarade hon, ty om det aldrig har funnits en sådan kärlek som din, så kan heller inger bli innerligare älskad än du nu är. Jag dömer mig själv rättvist. Jag vet väl, att jag aldrig har varit värd den stora tillgivenhet du hyser för mig. Jag har förorsakat dig bekymmer, som du endast av gränslös godhet kunnat förlåta mig. Jag har varit lättsinnig och obeständig, och ehuru jag hela tiden älskade dig av allt mitt hjärta, var jag ingenting annat än en otacksam varelse. Men du kan inte tro, vad jag är förändrad! Mina tårar, som du så ofta sett rinna efter vår avresa från Frankrike, ha inte en enda gång framkallats av mina egna olyckor. Jag upphörde att känna dem i samma stund som du började dela dem. Jag har endast gråtit av ömhet och medkänsla för dig. Jag kan inte trösta mig med att icke ha bedrövat dig ett enda ögonblick i mitt liv. Jag kan inte upphöra att förebrå mig för min ostadighet och att försmälta i rörelse och beundran för allt det kärleken satt dig i stånd att göra och uthärda för en eländig varelse, som inte var värd ett sådant offer och som inte med allt sitt blod kunde vedergäla, tillade hon under strömmande tårar, ens hälften av de lidanden hon vållat dig.
