Sida:Manon Lescaut 1944.djvu/238

Den här sidan har korrekturlästs

234

Hennes gråt, hennes ord och den ton, vari hon uttalade dem, hade en så förunderlig verkan på mig, att det var som om min själ remnat.

— Var försiktig, sade jag, var försiktig, älskade Manon! Jag är inte nog stark ännu att uthärda så varma bevis på din ömhet, jag är inte van vid ett sådant övermått av glädje. O Gud, utropade jag, jag begär ingenting mer av dig. Jag är säker på Manons hjärta. Det är sådant, som jag önskat mig det för att vara lycklig. Min sällhet är nu fullkomlig och befästad för alltid.

— Det är den, svarade hon, om du gör den beroende av mig, och jag vet nog, var jag kan räkna på att ständigt finna min.

Med dessa hänförande tankar gick jag till sängs, och de förvandlade min koja till ett palats, värdigt jordens störste konung. Amerika syntes mig som ett paradis efter detta.

— Det är till Nya Orléans man bör resa, sade jag upprepade gånger till Manon, om man vill njuta kärlekens verkliga sällhet. Här älskar man varandra utan beräkning, utan svartsjuka, utan obeständighet. Våra landsmän komma hit för att söka guld, de ana inte, att vi ha funnit långt mera kostbara skatter här.