237
Men fruktan att misshaga dig har förmått mig att hålla denna önskan dold i mitt hjärta. Jag är inte nog oförsynt att eftersträva rangen av din maka.
— Ack, Manon, återtog jag, du skulle snart vara en konungs gemål, om himlen låtit mig födas med en krona. Låtom oss inte tveka längre. Vi ha inga hinder att befara. Redan i dag vill jag tala med guvernören om saken och bekänna, att vi i detta avseende fört honom bakom ljuset. Låt oss överlämna åt vanliga flyktiga älskande att sky äktenskapets oupplösliga bojor. De skulle inte sky dem, om de liksom vi vore säkra på att alltid fjättras av kärlekens.
Jag lämnade Manon i ett övermått av glädje över detta beslut.
Jag är övertygad om att det icke finnes någon hederlig människa i världen, som ej skulle gilla mina avsikter under dessa omständigheter, då jag ej kunde avstå från min kärlek och ej hade rättighet att nedtysta mina samvetsförebråelser. Men kan det väl finnas någon, som anklagar mig för obefogad jämmer, om jag kvider över Försynens hårdhet att omintetgöra en plan, som jag uttänkt endast för att tillfredsställa densamma? Ack, vad säger jag… omintetgöra den? Nej, den vart straffad som ett brott! Försynen hade tålmodigt haft fördrag med mig, så länge jag vandrade på förvillelsens väg, och dess hårdaste prövningar sparades till dess jag börjat återgå till dygden. Jag är rädd, att mina krafter
