ken han med nöje lyssnade, och då jag bad honom bevista den förestående ceremonien, åtog han sig ädelmodigt att helt och hållet bekosta bröllopet. Jag återvände hem, förnöjd och glad till sinnes.
En timme därefter inträdde huskaplanen till mig. Jag antog, att han kom för att giva mig några föreskrifter rörande vigseln, men efter en kylig hälsning förklarade han i korthet, att guvernören förbjöd all tanke därpå och att han hade andra avsikter med Manon.
— Andra avsikter med Manon, utbrast Jag, gripen av en dödlig ångest. — Vilka avsikter då, herr pastor?
Han svarade, att jag torde veta, att guvernören var härskare på platsen, och att han hade rättighet att förfoga över Manon, som blivit skickad från Frankrike till kolonin. Han hade förut ej velat begagna denna rättighet, emedan han trott henne vara gift, men då han av min egen mun erfarit, att hon icke var det, fann han för gott att giva henne åt herr Synnelet, som förälskat sig i henne.
Min hetsighet löpte iväg med min klokhet. Jag tillsade i uppbragt ton kaplanen att genast lämna mitt hus och svor på att guvernören, Synnelet och hela staden tillsammans inte skulle våga lägga hand på min maka eller min älskarinna, vilket de nu behagade kalla henne.
Jag meddelade genast Manon, det oroväckande budskap jag fått. Vi förmodade, att Synnelet hade påverkat sin onkel efter min bortgång och att detta
