242
melsen tusen gånger om för sin nevös skull. Icke desto mindre vidhöll jag min avsikt att i det längsta bibehålla ett sken av hovsamhet, ehuru med det fasta beslutet, att om man drev mig till det yttersta, bereda Amerika ett av de blodigaste och förskräckligaste skådespel, som kärleken någonsin frambesvurit.
Jag vandrade hemåt, ruvande över dylika planer, då ödet, som ville påskynda mitt fördärv, förde Synnelet i min väg. Han läste i mina ögon något av mina tankar. Jag har redan sagt, att han var en man av heder. Han kom emot mig och sade:
— Söker ni inte mig? Jag vet, att mina avsikter förtörna er, och jag har förutsett att jag blir nödsakad att slåss med er. Låt oss se, vem som har lyckan med sig.
Jag svarade, att han hade rätt, och att intet annat än min död kunde göra slut på vår misshällighet.
Vi drogo oss ett hundratal steg utanför staden. Våra värjor korsade varandra, jag sårade och avväpnade honom nästan på en gång. Han var så förbittrad över sin otur, att han vägrade att bedja mig om sitt liv och avsäga sig Manon. Jag hade törhända rättighet att frånhända honom bådadera med en enda stöt, men ädelt blod förnekar sig aldrig. Jag kastade till honom hans värja och sade:
— Börja på nytt, men kom ihåg att det är utan kvarter!
Han angrep mig nu med obeskrivligt raseri. Jag måste bekänna, att jag icke var särdeles skicklig i
