Sida:Manon Lescaut 1944.djvu/25

Den här sidan har korrekturlästs
21

Hans närvaro besvärade mig, och han märkte lätt nog det bryderi den förorsakade mig.

— Jag är övertygad om, sade han utan omsvep, att du har något tilltag i sinnet, som du vill dölja för mig… det ser jag på din uppsyn.

Jag svarade honom tämligen kärvt, att jag inte var skyldig att giva honom någon redogörelse för alla mina förehavanden.

— Nej, svarade han, men du har alltid behandlat mig som en vän, och denna egenskap förutsätter väl förtroende och uppriktighet.

Han ansatte mig så ihärdigt att jag, som aldrig brukade dölja något för honom, fullständigt anförtrodde honom min hemlighet. Han åhörde mig med sådana tecken till missnöje, att jag darrade. Jag ångrade i synnerhet, att jag yppat min rymningsplan. Han sade, att han var alltför mycket min vän för att inte med all makt sätta sig däremot. Han ville göra allt, vad han förmådde för att hindra mig därifrån, och om jag ändå inte avstode från detta olycksaliga beslut, skulle han icke akta för rov att varsko vissa personer, som säkert skulle kunna hejda mig.

Han höll ett allvarligt förmaningstal, som räckte i mer än en kvarts timme, och som utmynnade i en hotelse att angiva mig, om jag icke gav honom mitt ord på att uppföra mig med mera förstånd och förutseende. Jag var helt förtvivlad över att ha förrått min hemlighet så olägligt. Då emellertid kärleken på några få timmar i hög grad utvecklat mitt för-