Mitt hat till livet avtog ingalunda, jag åkallade oupphörligt döden och envisades länge att avvisa alla läkemedel. Men Försynen hade för avsikt att, sedan den nu så hårt straffat mig, göra mina olyckor fruktbärande för mig. Den upplyste mig med sitt himmelska ljus, vilket förde mig till tankar, som anstodo min börd och min uppfostran.
Sedan lugnet i någon mån återställts i min själ, lät mitt kroppsliga tillfrisknande icke vänta på sig. Jag följde helt och hållet hederns maningar och fortfor att sköta min lilla befattning under väntan på fartygen från Frankrike, vilka en gång om året besökte denna del av Amerika. Jag var besluten att återvända till mitt fosterland för att där genom ett ordentligt och sedesamt leverne gottgöra mina förvillelser. Synnelet hade dragit försorg om att min älskade Manons jordiska kvarlevor förflyttades till en hedersam plats.
Omkring sex veckor efter mitt tillfrisknande varseblev jag en dag, då jag ensam promenerade på stranden, ett ankommande skepp, som av handelsärenden fördes till Nya Orléans. Jag iakttog förstrött passagerarnas landstigning. Därvid greps jag plötsligt av den största överraskning, då jag igenkände Tiberge bland dem, som ställde sina steg till staden. Den trofaste vännen igenkände mig på långt håll, trots de förändringar sorgens härjningar åstadkommit i mitt ansikte.
Han meddelade mig, att det enda skälet till hans resa hade varit hans önskan att få träffa mig och
