252
söka förmå mig att återvända till Frankrike. Då han erhållit det brev, som jag tillskrivit honom i Havre, hade han personligen begivit sig dit för att giva mig den hjälp, jag begärt. När han fick höra, att jag redan rest, hade han blivit djupt bedrövad och skulle på ögonblicket ha givit sig iväg efter mig, om det blott hade funnits något fartyg segelfärdigt.
I flera månader hade han sökt ett sådant i olika hamnar, och då han slutligen i Saint-Malo träffade på ett skepp, som stod i begrepp att avgå till Martinique, hade han gått ombord på detta i förhoppning att därifrån lätt nog få någon lägenhet till Nya Orléans.
Fartyget hade emellertid under vägen fallit i händerna på spanska sjörövare och bortförts till en av deras öar, men han hade undkommit genom list och efter åtskilliga irrfärder omsider kommit ombord på det nu anlända lilla fartyget, som lyckligt och väl fört honom till mig.
Jag kunde icke visa för mycken tacksamhet mot en så uppoffrande och trofast vän. Jag förde honom till min bostad och bad honom att fritt förfoga över allt, vad jag ägde. Jag berättade allt vad som tilldragit sig efter min avresa från Frankrike, och för att bereda honom en glädje, som han icke väntade sig, lät jag honom förstå, att de frön till dygd, som han tillförene utsått i min själ, började alstra frukter, varmed han skulle bli belåten. Han försäkrade då, att en så ljuvlig förvissning gottgjorde honom för alla resans vedermödor.
