ma, och att jag för visso borde gjuta tårar vid tanken på hur det blivit lönat.
Vi påskyndade vår färd, så att vi före nattens inbrott anlände till Saint-Denis. Jag hade färdats till häst vid sidan av schäsen, vilket just icke tillåtit oss att tala mycket med varandra annat än vid skjutshållen, men då vi sågo oss så nära Paris, det vill säga nästan i säkerhet, togo vi oss tid att stilla vår hunger, ty vi hade icke ätit något sedan vår avresa från Amiens.
Hur brinnande min passion för Manon än var, visste hon dock övertyga mig, att hon ej hyste en mindre för mig. Vi voro så föga återhållsamma i våra ömhetsbetygelser, att vi icke ens hade tålamod att vänta tills vi blevo ensamma.
Våra postiljoner och vårt värdfolk betraktade oss med beundran, och jag märkte, att de förvånades över att se två barn vid vår ålder, som tycktes älska varandra ända till vanvett.
ANDRA KAPITLET.
Våra giftermålsplaner voro förgätna redan i Saint-Denis. Vi förgrepo oss på kyrkans rättigheter och funno oss makar, innan vi hunnit tänka oss för.
Säkert är, att med min ömma och trofasta natur
