en stund, men icke låta henne veta, att hon sagt något till mig om herr de B.
Min bestörtning var så stor, att jag fällde tårar, under det jag gick utför trappan, utan att ännu veta, av vad slags känsla de härrörde.
Jag gick in på närmaste kafé, där jag satte mig vid ett bord och lutade huvudet i båda händerna för att söka reda ut, vad som försiggick i mitt hjärta. Jag vågade icke påminna mig, vad jag hört. Jag ville helst betrakta det som en villa, och ett par gånger stod jag i begrepp att återvända till bostaden utan att röja något av det jag erfarit. Det tycktes mig så omöjligt, att Manon skulle ha bedragit mig, att jag var rädd att förnärma henne genom en misstanke. Jag tillbad henne, så mycket var säkert, jag hade icke givit henne flera kärleksbevis än jag fått av henne… varför skulle jag då anklaga henne för att vara mindre uppriktig och mindre trofast än jag? Vilket skäl skulle hon väl ha att bedraga mig? Det var icke mer än tre timmar sedan hon överhopat mig med sina ömmaste smekningar och med hänförelse mottagit mina, jag kände icke mitt eget hjärta bättre än hennes.
— Nej, nej, upprepade jag för mig själv, det är inte möjligt, att Manon bedrar mig. Hon vet ju så väl, att jag lever blott för henne, hon vet alltför väl, att jag dyrkar henne! Det är sannerligen ingen orsak att hata mig.
Icke desto mindre vållade mig herr de B:s besök och hemliga avlägsnande åtskilligt bryderi. Jag på-
