till mig, varför jag fick all den tid jag behövde för att begrunda mitt olycksöde.
Till en början fann jag allt höljt i ett sådant dunkel, att jag icke kunde se någon ljusning för det ringaste antagande. Jag var grymt förrådd, men av vem? Tiberge var den förste, som jag misstänkte.
— Förrädare, sade jag. — Det är slut med dig, om mina misstankar bli bekräftade.
Jag betänkte likväl, att Tiberge var okunnig om min vistelseort, och att man följaktligen ej kunnat erfara den genom honom. Att anklaga Manon… till det vågade mitt hjärta icke göra sig skyldigt. Denna ovanliga bedrövelse, av vilken jag sett henne liksom överväldigad, hennes tårar, den ömma kyss hon hade givit mig, innan hon drog sig tillbaka, allt detta föreföll mig visserligen gåtfullt, men jag kände mig böjd att tolka det som en förkänsla av vår gemensamma olycka, och allt under det jag kvaldes av min förtvivlan över den händelse, som bortryckt mig från henne, var jag nog godtrogen att inbilla mig, att hon var ännu mer beklagansvärd än jag.
Resultatet av mina betraktelser blev den övertygelsen, att jag blivit sedd på Paris' gator av några personer bland mina bekanta, vilka underrättat min far om var jag bodde. Denna tanke tröstade mig något. Jag hoppades att slippa undan med några förebråelser och bannor, som jag finge tåla av den faderliga myndigheten. Jag beslöt att tålmodigt fördraga allt och lova allt, som krävdes av mig, för att därigenom lättare bereda mig tillfälle att så snart
