Sida:Manon Lescaut 1944.djvu/36

Den här sidan har korrekturlästs

32

som möjligt återvända till Paris och återgiva livet och sällheten åt min kära Manon.

Vi anlände inom kort tid till Saint-Denis. Min bror, som förundrade sig över min tystnad, trodde att den härrörde sig från fruktan. Han tog sig för att trösta mig, i det han försäkrade, att jag ingenting behövde frukta av min fars stränghet, om jag blott var redo att undergivet återgå till min plikt och göra mig förtjänt av den tillgivenhet, han hyste för mig.

Min bror lät mig tillbringa natten i Saint-Denis och vidtog det försiktighetsmåttet att lägga de tre betjänterna inne i mitt rum. En kännbar smärta vållade det mig, att jag befann mig på just samma värdshus, där jag tagit in med Manon på vägen från Amiens till Paris. Värden och betjäningen kände igen mig och gissade sig till min historia. Jag hörde värden säga:

— Ah, det är den unge herrn, som för sex veckor sedan var här tillsammans med en liten mamsell, som han var så rasande kär i! Besitta, vad hon var förtjusande! Och så de stackars barnen smektes! Det är ta mig knäveln synd att skilja dem åt!

Jag låtsades ingenting höra och visade mig så litet som möjligt.

Min bror hade i Saint-Denis en tvåsitsig schäs, vari vi avreste tidigt på morgonen och följande dags eftermiddag voro vi hemma.

Min bror uppsökte min far före mig för att söka göra honom gynnsamt stämd genom att berätta, hur