Sida:Manon Lescaut 1944.djvu/38

Den här sidan har korrekturlästs

34

bror och frågade denne, om han icke berättat mig alltsammans.

Min bror svarade, att jag förefallit så stilla och undergiven på vägen, att han icke trott mig behöva detta botemedel för att tillfriskna från min dårskap. Jag såg, att min far tvekade, om han skulle fortsätta sin förklaring, men jag besvor honom så enträget därom, att han tillfredsställde mig eller rättare sagt förkrossade mig med den mest förskräckliga berättelse, man kan tänka sig.

Han frågade mig först, om jag hela tiden varit nog enfaldig att tro på min älskarinnas kärlek och trohet. Jag svarade helt djärvt, att jag var förvissad därom, och att ingenting kunde komma mig att tvivla därpå.

— Ha ha ha, skrattade han av alla krafter. — Det är verkligen inte illa! Du är en godtrogen tok, och jag kan inte annat än tycka om dig, sådan du är. Det är stor skada, min stackars chevalier, att låta dig inträda i Malteserorden, eftersom du har så goda anlag för att bli en tålmodig och eftergiven äkta man.

Han fortsatte att gyckla på samma sätt över vad han kallade min dumhet och lättrogenhet.

Då jag alltjämt förblev tyst, sade han slutligen, att Manon i enlighet med den tid, som förflutit sedan min avresa från Amiens, hade älskat mig i tolv dagar.

— Ty, tillade han, jag vet, att du lämnade Amiens den 28 i förra månaden, vi ha nu den 29, det är elva dagar sedan herr de B. skrev till mig, jag an-