36
reste mig från bordet för att lämna rummet, men jag hade icke tagit fyra steg, förrän jag föll medvetslös till golvet.
Man väckte mig till sans genom ögonblicklig hjälp. Jag öppnade ögonen för att gjuta en ström av tårar och munnen för att utstöta jämmer och veklagan. Min far, som alltid innerligt älskat mig, gjorde allt för att trösta mig. Jag lyssnade till honom, men utan att förstå hans ord. Jag kastade mig till hans knän, jag besvor honom att låta mig återvända till Paris för att stöta ned herr de B.
— Nej, sade jag ivrigt, han har inte vunnit Manons hjärta, han har övat våld mot henne, han har förfört henne med trollmedel eller med gift, han har kanske brutalt tvingat henne… Manon älskar mig, det vet jag så väl. Han har kanhända hotat henne med dolken i hand för att tvinga henne att övergiva mig. Vad kan han inte varit i stånd till för att frånröva mig en så förtjusande flicka? O gudar, gudar, skulle det vara möjligt att Manon kunde förråda mig och upphöra att älska mig?
Då jag alltjämt talade om att genast återvända till Paris, och till och med oupphörligt reste mig i detta syfte, insåg min far till fullo, att intet skulle vara i stånd att hejda mig, i det uppskakade själstilistånd, vari jag befann mig.
Han förde mig till ett rum, som var högt beläget, och där lämnade han två tjänare kvar att bevaka mig.
Jag var alldeles utom mig. Jag skulle velat giva
