38
— Jag kan dö, sade jag, och jag borde det till och med, efter så mycken skam och sorg, men om jag än lede tusen dödar, skulle jag dock inte glömma den otacksamma Manon.
Min far förundrade sig över att alltjämt se mig så starkt betagen. Han visste, att jag var en rättsinnad yngling, och då han icke kunde betvivla, att hennes förräderi ingav mig förakt, föreställde han sig, att min ståndaktighet mindre härrörde från denna särskilda passion än från en allmän, naturlig böjelse för kvinnor. Han fäste sig så vid denna tanke, att han, driven av sin tillgivenhet för mig, en dag kom och delgav mig densamma.
— Chevalier, sade han, hittills har jag haft för avsikt att låta dig bära Malteser-korset, men jag märker, att din håg inte ligger åt det hållet. Du tycker om vackra kvinnor, och jag vill söka ut åt dig en, som kan behaga dig. Säg mig uppriktigt, vad du tänker därom.
Härpå svarade jag, att jag inte längre gjorde någon åtskillnad på kvinnor, utan att jag efter det som hänt mig, avskydde dem alla lika mycket.
— Jag skall söka ut åt dig en flicka, återtog min far småleende, som liknar Manon, men som är mera trofast.
— Ah, om ni vill vara god mot mig, min far, sade jag, så är det Manon ni bör återge mig. Var säker på, min käre far, att hon inte förrått mig, hon skulle inte vara i stånd till en sådan svart och nedrig låghet. Det är den falske B. som bedrar oss, er, henne
