kunde betrakta den annorlunda än som en vanlig skolvänskap, av det slag som plägar uppstå mellan ungefär jämnåriga ynglingar.
Jag fann honom så förändrad och så utvecklad på de fem eller sex månader, som förgått sedan jag såg honom sist, att hans ansikte och den ton, varmed han tilltalade mig, ingåvo mig en viss respekt. Han talade till mig snarare som en rådgivare än som en skolkamrat. Han beklagade den förvillelse, vari jag fallit och lyckönskade mig till min bättring, som han trodde vara framskriden, slutligen uppmanade han mig att draga nytta av denna ungdomsdårskap, som borde öppna mina ögon för nöjenas fåfänglighet.
Jag betraktade honom litet förvånad, vilket han märkte.
— Min käre chevalier, sade han, jag säger dig endast det, som är fullkomligt sant och varom jag själv genom allvarlig prövning övertygat mig. Jag hade lika mycken böjelse som du för vällusten, men Försynen hade dock på samma gång beskärt mig håg för dygden. Jag har använt mitt förnuft till att jämföra frukterna av den ena och av den andra, och det dröjde inte länge, förrän jag upptäckte skillnaden dem emellan. Himlens bistånd har förenat sig med mina reflexioner. Jag har fattat ett förakt för världen, vilket övergår allt annat. Kan du gissa, vad som kvarhåller mig i densamma, och vad som hindrar mig att skynda till ensligheten? Det är endast den tillgivenhet jag hyser för dig. Jag känner
