skulle genomgå en offentlig examen inför teologiska fakulteten, och flera framstående personer skulle hedra mig med sin närvaro. Mitt namn blev sålunda utbasunat i hela Paris och nådde även min trolösas öron. Hon kunde icke med säkerhet igenkänna det under abbétiteln, men en återstod av nyfikenhet eller kanske någon ånger över att ha bedragit mig ingav henne intresse för ett namn, så likt mitt.
Hon begav sig fördenskull till Sorbonne i sällskap med några andra damer och bevistade min prövning. Utan tvivel hade hon ingen svårighet att där igenkänna mig.
Jag hade icke den minsta aning om hennes närvaro. På sådana ställen finns det som bekant små avskilda rum för damerna, där de döljas av ett förhänge. Jag återvände till Saint-Sulpice, höljd av ära och överhopad av lyckönskningar.
Klockan var sex på aftonen. Strax efter min hemkomst underrättade man mig om, att en dam önskade tala med mig. Jag begav mig genast till mottagningsrummet.
Gud, vilken överraskande uppenbarelse, som där mötte mig! Det var Manon. Det var hon, men ännu älskligare, ännu mer strålande än jag någonsin sett henne. Hon var i sitt adertonde år, hennes behag överträffade allt, som kan beskrivas med ord. Hennes anlete och hela utseende var fint, ljuvt, förtrollande som kärleken själv. Hela hennes gestalt syntes mig som en tjusning.
