48
Jag blev stående förlamad och mållös vid hennes åsyn, och ur stånd att sluta mig till syftet med detta besök avbidade jag skälvande och med nedslagna ögon att hon skulle förklara sig.
Hennes förvirring var några ögonblick lika stor som min, men då jag alltjämt stod tyst, lade hon handen över ögonen för att dölja några tårar.
Hon sade mig med blyg stämma, att hon medgav, att hennes trolöshet förtjänade min avsky, men att, om jag verkligen hyst någon tillgivenhet för henne, jag dock hade visat alltför mycken hårdhet, då jag låtit två år förgå utan att göra mig underrättad om hennes öde, och att jag röjde ytterligare sådan genom att se henne i det tillstånd, vari hon nu befann sig, utan att säga henne ett ord. Det själsuppror, varmed jag lyssnade till henne, kan icke beskrivas.
Hon satte sig ned. Jag förblev stående, till hälften bortvänd, ty jag vågade icke se in i hennes ansikte. Jag påbörjade flera gånger ett svar, som jag saknade styrka att fullfölja. Slutligen fingo mina känslor utlopp i ett smärtsamt utrop:
— Trolösa Manon! Åh, du falska, falska…
Hon upprepade, under heta tårar, att hon ingalunda ämnade urskulda sin trolöshet.
— Vad ämnar du då, utropade jag i samma ton.
— Jag ämnar dö, svarade hon, om du inte återger mig ditt hjärta, varförutan jag inte kan leva.
— Begär då mitt liv, trolösa, genmälde jag, i det även jag fällde tårar, som jag förgäves bemödade mig om att hejda. Begär mitt liv, som är det enda,
