nestbevisen. Hon hade till en början givit efter utan annan avsikt än att avlocka honom någon betydlig summa, som kunde förhjälpa oss till ett bekymmersfritt leverne, men han hade bländat henne med så storartade löften, att hon småningom dukat under för frestelsen. Jag kunde likväl, tillade hon, sluta mig till hennes samvetsagg av den bedrövelse, hon röjt den kvällen, då vi skildes, och oaktat den vällevnad, som han berett henne, hade hon aldrig känt någon lycka med honom, icke blott därför att hon hos honom saknade, som hon sade, min finkänsliga ömhet och mitt behagliga sätt, utan även därför att hon mitt ibland de nöjen, han oavlåtligt förskaffade henne, i djupet av sitt hjärta bar minnet av min kärlek och ångern över sin trolöshet. Hon talade även om Tiberge och den ytterliga förvirring, hans besök förorsakat henne.
— En värjstöt i hjärtat, tillade hon, skulle mindre upprört mitt blod. Jag vände honom ryggen och förmådde inte ett ögonblick uthärda hans närvaro.
Hon övergick nu till att berätta mig, hur hon fått kännedom om min vistelse i Paris, mitt ombyte av levnadsbana och min examen i Sorbonne. Hon försäkrade, att hon under denna varit så upprörd, att hon haft den största möda att återhålla icke blott sina tårar utan även de kvidanden och utrop, som mer än en gång velat tränga sig över hennes läppar. Slutligen sade hon, att hon lämnat lokalen efter alla de andra för att dölja sitt själsuppror, och ledd endast av sitt hjärtas drift och sin överväldigande
