Sida:Manon Lescaut 1944.djvu/60

Den här sidan har korrekturlästs

56

ligtvis bodde denne i Paris, vid samma gata som vi. En morgon fick han se sin syster vid fönstret och igenkände henne. Han sprang genast upp till oss. Det var en råbarkad karl utan allt sinne för det tillbörliga. Han inträdde i vårt rum, svärande och gormande, och enär han kände till en del av sin systers äventyr, överhopade han henne med råa tillmälen och skymford.

Jag hade strax förut gått ut, vilket tvivelsutan var en lycka för honom eller för mig, ty jag plägade ingalunda vara hågad att tåla en förolämpning. Då jag kom tillbaka, hade han gått. Manons bedrövelse förrådde, att något ovanligt ägt rum. Hon omtalade vad som hänt och hur brodern skymfat henne, vilket hos mig väckte en sådan harm, att jag ögonblickligen skulle rusat iväg för att utkräva hämnd, om hon icke hejdat mig med sina tårar.

Under det vi samtalade om denna tilldragelse, trädde livdrabanten åter in i rummet, där vi sutto, utan att ha låtit anmäla sig.

Jag skulle icke ha mottagit honom så hövligt som jag gjorde, om jag hade känt honom, men sedan han hälsat med förbindlig uppsyn, skyndade han att säga Manon, att han kom för att be henne om ursäkt för sin överilning. Han hade trott, att hon förde ett utsvävande leverne, och denna föreställning hade upptänt hans vrede, men sedan hade han genom en av våra tjänare fått veta vem jag var och hört så mycket förmånligt om mig, att det väckte hans åstundan att leva i gott samförstånd med oss.