säga, att vi gjorde bäst i att stanna där, tills man hunnit reparera den lindriga skadan efter branden i Chaillot.
En timme därefter erhöll jag svar från Tiberge, som lovade att infinna sig på det anvisade stället. Jag skyndade otåligt dit. Icke desto mindre kände jag en viss blygsel över att träda inför en vän, vars blotta närvaro måste utgöra en förebråelse för min otillbörliga vandel, men min höga tanke om hans hjärtas godhet ävensom Manons intresse höllo mitt mod uppe.
Jag hade bett honom infinna sig i Palais-Royals trädgård. Han befann sig på platsen före mig. Så snart han varseblev mig kom han emot mig och omfamnade mig. Han höll mig länge tryckt i sina armar, och jag kände mitt ansikte fuktas av hans tårar. Jag sade, att det var med förlägenhet jag visade mig för honom och att jag i hjärtat närde en livlig ånger över min otacksamhet. Vad jag först och främst besvor honom om var att säga mig, om jag ännu finge betrakta honom som min vän, sedan jag så grundligt förtjänat att mista hans aktning och tillgivenhet.
Han svarade mig i blidaste ton, att intet kunde rubba hans vänskap för mig, att själva mina olyckor och, om jag tillät honom att säga så, mina fel och förvillelser fördubblat hans ömhet för mig, men att denna ömhet var blandad med den djupaste smärta, sådan man känner vid att se en kärhållen varelse vid fördärvets brant utan att kunna bistå honom.
