förutsatte, att jag måste skiljas från Manon, lät jag honom rent ut förstå, att det just var denna hotande skilsmässa som jag betraktade såsom den största av alla mina motgångar, och att jag var redo att uthärda icke blott den ytterligaste fattigdom och nöd utan även den grymmaste död hellre än att underkasta mig en räddning, som var olidligare än alla mina bekymmer tillsammans.
— Förklara dig då, sade han, vad slags hjälp är jag i stånd att giva dig, om du motsätter dig mina förslag?
Jag vågade icke tillstå helt öppet, att det var hans börs jag hade behov av. Han förstod det likväl till sist, och sedan han förklarat, att han trodde sig förstå mig, satt han en stund tyst och med frånvarande min, som om han rådgjorde med sig själv.
— Tro inte, återtog han därpå, att min eftertänksamhet härleder sig från något avsvalnande av mitt vänskapliga nit. Men inför vilket val ställer du mig inte, om jag nödgas vägra den enda hjälp du vill antaga eller också svika min plikt genom att bevilja den! Ty gör jag mig inte delaktig i din förvillelse, om jag bereder dig tillfälle att framhärda däri?
Emellertid, fortfor han efter ytterligare ett ögonblicks eftersinnande, föreställer jag mig, att det kanske är det upprörda tillstånd, vari olyckshändelsen försatt dig, som inte tillåter dig att med fritt sinne välja det bästa handlingssättet. För att finna behag i klokheten och sanningen måste man ha sin-
