himlen, och när jag återkom till hennes sida, förvånade det mig, att jag ett ögonblick kunnat anse som neslig en så rättmätig känsla för ett så bedårande föremål.
SJÄTTE KAPITLET.
Manon var en varelse med säregen karaktär. Ingen kvinna kunde älska pengar mindre än hon, men likväl hade hon ej ett ögonblicks ro, om hon fruktade att lida brist på sådana. Det var nöjen och förströelser, hon åstundade. Hon skulle aldrig ha rört en sou, om man kunnat roa sig utan kostnader. Hon brydde sig icke ens om att ta reda på, hur mycket vi ägde, om hon blott fick tillbringa sina dagar på angenämt sätt.
Som hon varken var omåttligt begiven på spel eller böjd för att bländas av slösande ståt, var det följaktligen lätt nog att tillfredsställa henne, endast varje dag kunde medföra förlustelser efter hennes smak. Men att sålunda städse upptagas av nöjet var för henne något så oumbärligt, att man därförutan ej kunde förlita sig det minsta på hennes lynne och böjelser.
Ehuru hon älskade mig ömt, och jag, såsom hon villigt medgav, var den ende, som kunde skänka henne en fullkomlig njutning av kärlekens ljuvlighet, var jag likväl nästan säker på, att hennes känsla
