den, jag som för hennes skull så villigt utsatt mig därför, i det jag avstått från min förmögenhet och från mitt fädernehems trygd och trevnad, jag som nekat mig till och med det nödvändigaste för att tillfredsställa hennes små nycker och önskningar. Hon dyrkar mig, säger hon. Om du verkligen dyrkade mig, otacksamma, så vet jag väl, av vem du skulle ha tagit råd. Du skulle åtminstone inte ha lämnat mig utan att ha sagt mig farväl. Det är av mig man kan få veta, vilka grymma kval, den lider, som skiljes från en som han dyrkar. Man måste ha förlorat förståndet för att självmant utsätta sig för sådant.
Mina klagande utgjutelser avbrötos av ett besök, som jag ingalunda väntat. Det var Lescaut, som kom.
— Bödel, utropade jag och drog min värja. — Var är Manon? Var har du gjort av henne?
Min åtbörd förskräckte honom, han svarade, att om jag mottog honom så, då han kom och ville redogöra för den mest betydande väntjänst han kunnat visa mig, skulle han genast vända om och aldrig mer sätta foten över min tröskel.
Jag sprang fram till dörren och stängde den omsorgsfullt.
— Inbilla dig inte, sade jag, i det jag åter vände mig till honom, att du ännu en gång kan föra mig bakom ljuset och ljuga ihop några historier för mig. Du måste försvara ditt liv eller ledsaga mig till Manon.
