så fintligt, att han själv var den förste att finna det särdeles löjligt.
Ni skall snart få erfara, att det icke är utan skäl jag utbrett mig över denna tokroliga scen.
Då det omsider blev tid att gå till vila, började han tala om kärlek och otålighet. Lescaut och jag drogo oss tillbaka. Man ledsagade honom upp till sitt rum, och Manon, som under förevändning av något behov gått ut, slöt sig till oss vid porten.
Vagnen, som väntade oss några hus längre bort, körde fram. Vi stego upp däri, och strax därpå avlägsnade vi oss från kvarteret.
SJUNDE KAPITLET.
Ehuru denna kupp i mina egna ögon var ett verkligt skälmstreck, ansåg jag den likväl icke för det värsta jag hade att förebrå mig. De pengar jag vunnit på spel orsakade mig större samvetsagg. Emellertid båtade det ena icke mer än det andra, och det var Försynens vilja, att den minsta av dessa båda orättfärdigheter skulle bestraffas hårdast.
Det dröjde icke länge, förrän herr de G. M. upptäckte, att han blivit lurad. Jag vet icke, om han redan samma kväll tog några mått och steg för att uppspåra oss, men han ägde tillräcklig myndighet för att icke länge behöva söka förgäves, och vi voro
