Sida:Manon Lescaut 1944.djvu/98

Den här sidan har korrekturlästs

94

— Ni är av en så fridsam och behaglig natur, sade han en dag till mig, att jag inte kan förstå de förvillelser, för vilka man anklagat er. Två saker förvåna mig: för det första hur ni med så goda egenskaper kunnat överlämna er åt utsvävningar, och för det andra, vilket jag även beundrar, hur ni kan så villigt upptaga mina råd och föreskrifter efter att flera år ha varit hemfallen åt ett dåligt levernes vanor. Om det är ånger, så utgör ni ett märkligt exempel på himlens förbarmande, om det är naturlig godhet, så har ni åtminstone en förträfflig karaktärsgrund, som inger mig den förhoppningen, att vi inte skola behöva kvarhålla er här länge för att återföra er till ett ordentligt och hederligt liv.

Jag gladde mig mycket åt att finna honom hysa en sådan åsikt om mig och beslöt att styrka densamma genom ett uppförande, som till fullo kunde tillfredsställa honom, övertygad, som jag var, att detta var det säkraste sättet att förkorta min fängelsetid.

Jag bad honom om böcker. Han blev angenämt överraskad av att jag, då han lämnade mig valet fritt, bestämde mig för några allvarliga författare. Jag låtsade beflita mig om studierna med ytterlig iver och gav honom sålunda vid alla tillfällen bevis på den omvändelse, han åstundade.

Denna var dock endast skenbar. Till min skam måste jag bekänna, att jag i Saint-Lazare spelade en skrymtares roll. I stället för att studera sysselsatte jag mig, då jag var ensam, endast med att sucka