över mitt olycksöde. Jag förbannade mitt fängelse och det tyranni, som kvarhöll mig där. Jag hade icke väl känt någon lindring i den sorg, vari den första bestörtningen nedkastat mig, förrän jag återföll i kärlekens kval. Manons frånvaro, ovissheten om hennes öde, fruktan att aldrig mer få återse henne utgjorde det enda ämnet för mina vemodiga betraktelser.
Jag föreställde mig henne i G. M:s armar, ty det var den tanke, som från början föresvävat mig, och långt ifrån att tro, att han låtit henne undergå samma behandling som mig, var jag övertygad om, att han skaffat mig ur vägen endast för att få äga henne i lugn och ro.
Sålunda tillbringade jag dagar och nätter, som syntes mig ändlösa. Jag satte icke mitt hopp till något annat än framgången av mitt skrymteri. Jag iakttog noga priorns ansikte och yttranden för att förvissa mig om vad han tänkte om mig och lät mig angeläget vara att behaga honom, såsom mitt ödes domare.
Jag fattade utan svårighet, att jag helt och hållet vunnit hans bevågenhet och betvivlade ej, att han skulle vara böjd för att tillmötesgå mig så mycket han kunde.
En dag tog jag mig dristigheten fråga, om det var på honom min frigivning berodde. Han svarade, att han icke var ensam herre däröver, men han hoppades, att herr de G. M., på vars anhållan polismästa-
