Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
XLI.
På min äng betar en hvit hind. Hon är den tamaste och vackraste hind i hela skogen. Hon äter ur min hand, och så fort hon hör min röst, kommer hon springande.
Det fins många andra hindar, hvilka kretsa kring min äng. Jag lockar dem in och bjuder dem att beta. Men de vädra den hvita hindens spår, de känna sig icke trygga. Och så fort jag i skogsbrynet skönjer min hvita hind med lyssnande öron och spejande ögon, jagar jag dem alla bort.
Min äng tillhör den hvita hinden, och hon tillhör mig. Hon är min lust och min fröjd. Hon äter ur min hand och följer min minsta vink.
