Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/122

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
124

...... Det smäller i porten. Jag far lyssnande opp. Nej, det är tunga, släpande steg, icke Marias sväfvande snabbhet.

Och jag sitter åter och väntar. Men jag finner icke tråden i mina tankar som förut. Jag tänker blott på detta enda: Hvarför kommer hon icke?

I flickor, som hafven en älskare, om I hållen af honom, så låten honom en gång vänta förgäfves, men sedan aldrig mera. Går han oskadd genom den första pröfningen, då kunnen I lita på, att han älskar uppriktigt. Men bjuden I honom andra gången det helvetet att vänta förgäfves, då vet han, at I icke ären hans kärlek värda.

Jag väntar, medan minuterna hasta som sekunder öfver urtaflan. Om jag kunde hålla tiden stilla!

Men aldrig har tiden haft brådska som nu, när hvarje flyende minut tager med sig en förhoppning. Mitt hjärta kämpar för att icke gifva tappt. Det framtrollar i outtröttlig ifver nya förklaringar, nya ursäkter. Gif dig till