jag också lyckan i min hand, så vågade jag icke att tro på den, vågade ej att hålla den fast.
.... Natten sänkte sig ned öfver oss. Alt var fullt af högtid och tystnad. Hand i hand lågo vi, hvar och en med sina tankar, och stirrade in i mörkret. Din lilla varma hand, Maria, den hvilade så försigtigt i min, rörde sig icke, fruktade säkert att bryta tystnaden. Jag tyckte, det var, som sväfvade vi tillsammans genom rummet, buros på stora tysta vingar långt bort, långt upp från smärta och ve — in i en sfer, hvarest mörkret icke har fruktan, och sömnen ingen dröm, och där tiden går utan timmar.
Så lågo vi länge. Jag vet det, emedan jag flera gångar hörde en kyrkklockas slag, jag hörde slagen, men hade ingen känsla af, att de talade om tiden till oss. Då hörde jag långt borta Marias stämma. Den kom till mig som buren på den store tystnadens mjuka vågor. Hon sade: »Så måtte det vara att vara död«. Jag tyckte, att jag just hade
