Och nu kommer jag till henne med vapenlöst allvar. Förr gälde det en dans, nu gäller det lifvet. Förr nöjde jag mig i rikt öfvermod med litet, nu beder jag i fattig ödmjukhet om alt.
.... Vi fara fram mot den klarnande morgonen. Plötsligen blir alt åter svart natt: under larmande buller ilar tåget genom en tunnel. Mörkret trycker mig för bröstet, det susar för mina öron, och svindlande griper jag om platformens ledstång. Jag tycker, att denna tunnel aldrig tager slut, jag trefvar mig fram för att kunna komma in i den ljusa waggonen — då .... hvilken uppenbarelse! I himlarandens purpur uppstiger solens skifva, sprider sin gylne gloria vida omkring, gjuter varmt darrande ljus öfver fuktigt blänkande gräsdalar och sädeskullar.
Sköna, fagra dag, med fröjdefull tack böjer jag knä inför dig, du, som hjälpte mig ut ur min smärtfylda natt och förde mig med nyfödd tro til Maria.
