Så börjar mästaren att spela. Orgelns toner brusa fram under höga hvalfven. De unga kvinnorna och männen resa sig upp.
Den tunga dörren af ek slås upp, ett bländande ljus fyller öppningen: där står Maria i sin hvita bruddrägt, omböljad af den långa slöjan. En strålande jungfru med nedslagna ögon. Himmelsk höghet, salig lycka utstrålar ifrån henne.
Genom kyrkan går ett beundrande mummel, biskopen vid altaret vänder sig om, sätter på sig sina glasögon, och när han ser, huru lycklig Maria är, skyndar han henne till mötes, bugar sig inför henne och leder henne vid handen till altaret.
De unga kvinnorna och männen strö sina rosor, de hvita och de röda, öfver henne, när hon går förbi; några af rosorna blifva hängande i slöjan, och Maria ler, när hon ser den blommiga klädningen.
Men den gamla mästaren har slutat att spela, han böjer sig ut öfver orgelläktarns
