Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
min brud, hvit och fin och leende. Med andakt böjer jag mig ned och kysser hennes mun, den lofvande, hennes hand, den gifvande, och hennes bröst, där jag hör hennes väntan klappa.
Och jag är i hennes armar, som hon förtroendefullt öppnar. Jag ser blott hennes ögon, jag följer i deras speglande skiftningar det ångestfulla frambrytandet ur jungfrupuppan, förvåningen, tacksamheten, jublet öfver att skåda in i lifvets hittills oanade härlighet.
Rummet fylles af brusande musik. Det blir högt öfver oss och vidt omkring oss och förenade, mun mot mun, sväfva vi i omfamning bort från all jordelifvets tunga och sorg.
Heliga natt.
