Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Det var med misstro och ångest, jag första gången var närvarande, när Maria klädde af sig. Jag känner de vackraste kvinnor, hvilka aldrig, utom möjligen i ensamheten, taga af sig sina strumpor. De äro som påfåglarna och hafsjungfrurna, hvilka af blygsel dölja sin nedersta del.
Då Maria icke hade kvar något annat obehörigt än sina hvita strumpor, satte hon sig på sängkanten, sträckte ut fötterna och sade: Tag nu af mig strumporna.
Då visste jag, att hon var utan lyte. Och liggande framför henne, kysste jag hänryckt en fot, så skön, så knubbig och mjuk, som någonsin en skald med lögn och omkostnader har gifvit sin älskade.
