Om en kvinna sade, att hon älskade mig, och dock hängde läpp, när jag var kär och begärde henne, jag reste mig med ett fult ord och öfvergaf henne paa stället som en ovärdig.
Hos Maria fans det aldrig nej. Hon följde min röst så fromt, som lammet följer herdens ömma hvissling. Jag har kallat på Maria vid alla dygnets timmar, jag har kallat henne, när hon var trött, och när hon sof — altid har hon kommit med leende ansigte, aldrig har hon känt annat än glädje öfver att uppfylla sin älskares bön, stolthet öfver att han så gärna och så ofta bad henne.
Om Höga Visans kunglige skald hade känt dig, Maria, han skulle hafva skrifvit en strof för din räkning:
»Herden sitter i dalen och spelar på sin rörpipa. Han längtar efter sin älskade, som har följt sina systrar öfver bärgen. Men se, på bärgets topp står hon med vandringsstafven i hand, spejande efter herden, som spelar den välbekanta melodien. Och när hon får syn på honom i dalen, springer hon som gazellen
