för hela Marias lif, att mig tillhörde hon redan från skaparens hand, jag hade städse den första rättigheten öfver henne, en rättighet, som icke kunde uppsägas eller annulleras af någon senare rättsinnehafvare.
Maria förstod och gillade detta. Hon visste, att det var så och icke kunde blifva annorlunda. Däremot var hon icke säker på, huruvida hon borde inviga sin man i förhållandet till mig. Var det icke hennes pligt att upplysa honom om, att hon icke var den ovetande unga flicka, som han kanske inbillade sig?
Jag känner mig öfvertygad om, att Maria framkastade dette spörsmål på god tro, vilseledd som så många andra svaga själar af de i våra dagar grasserande kvacksalfvaremoralisterna. Och jag insåg nödvändigheten af att tala til henne ett alvarets ord.
»Du fullständigt dåraktiga barn,« sagde jag, »förstår du då inte, hur förvändt du talar? Ja, Maria, om du får en man, som är stygg och elak emot dig, och på hvilken du därför
