bekänner, att jag hade väntat bref. Jag har den erfarenheten, att en älskarinna, äfven sedan hon sagt sitt sista oåterkalleliga farväl, altid upptäcker, att det ännu fins ett och annat, som ligger henne på hjärtat, och som hon måste gifva luft i bref. Och kring Maria herskade grafvens tystnad. Det skulle hafva intresserat mig att få ett post-scriptum just ifrån henne. Men när allt kom omkring, var det ju bäst, som det var. Hon hade glömt mig liksom jag henne.
Till att tänka på henne hade jag icke tid för fester och arbete. Det händer nämligen också ibland, att jag arbetar. Med hvad? Med att bygga vackra slott af inbillningar och skapa sköna kvinnor af drömmar, med att sätta ord samman till färger och blanda färger till dikt.
Men mest festade jag. Ty jag hade glömt Maria.
