Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/75

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
77

fruntimmer midt i ansigtet utan att hälsa. Jag ränner som en hund, hvilken kommit bort från sin herre. Än kilar den muntert i väg, när den tror sig hafva funnit hans spår, än springer den rådvill med sänkt nos fram och tillbaka.

När jag på afstånd ser en lång, smärt flickas boaomvirade nacke, far den onde i mig. Jag rusar i väg med knuffar till höger och venster, till dess jag utmattad kunnit opp henne och upptäckt mitt misstag. En dag följde jag i fullt språng en droska långt bort i en förstad för att se en vissnad gammal mö stiga ur. Det var en blå rägnkappa, som hade narrat mig.

Hvarje dag, när jag trött och besviken går hem, fatter jag det beslutet, att nu skall det vara slut. Men nästa morgon har jag åter oron i kroppen, och jag skyndar ut, som om jag vore rädd att komma för sent.