ken. Inger såg detta förehavande med förvåning och såg att hästen stod på två ben. Varför gör du så där? frågade hon. — Han är så snäll, sade han om hästen och släppte ned honom igen. Varför han hade gjort så där? Han fick väl stark lust till det. Kanske ville han dölja sin förlägenhet med det.
Sedan körde de igen, och alla tre gingo till fots ett stycke. De kommo till ett nybygge. Vad är det? frågade Inger. — Det är han Bredes ställe, som han har köpt. — Han Brede? — Och det heter Breidablik. Här är stora myrar, men just ingen skog. — De talade mer om det, när de kommit förbi Breidablik. Isak lade märke till, att Bredes kärra stod ute under bar himmel.
Men nu blev den lilla flickan sömnig, och far tog henne försiktigt på armen och bar henne. De gingo och gingo, Leopoldine hade snart somnat, och Inger sade: Nej, nu lägger vi henne på fällen i kärran, så kan hon sova bäst hon vill. — Det skakar så, säger fadern och vill bära henne. De komma över myrarna och in i skog igen. Ptro! säger Inger. Hon stannar hästen, tar flickan från Isak och ber honom flytta symaskinen och kistan, så kan Leopoldine ligga på botten av kärran: Det skakar inte så farligt, vad är det för sjåperi! Isak ordnar med allt och sveper fällen om sin lilla flicka och lägger sin tröja under hennes huvud. Sedan köra de igen.
Man och hustru gå och samtala om mångt och mycket. Det är sol till sent på kvällen och varmt i luften. Oline — var brukar hon ligga? frågar Inger. — I lilla kammarn. — Jaså. Och pojkarna då? — Ja, de ligger i sin egen säng i dagligstugan. Där stå två sängar, alldeJes som när du for. — Jag går och ser på dig, att du är ackurat som förr, säger Inger. Och många bördor ha dina axlar burit genom skogen, men de ha inte blivit svagare för det. — Å nej. Vad var det jag skulle säga: Har du haft det någorlunda i alla dessa år? — Isak blev så rörd. Han darrade på rösten, när han framställde denna fråga. — Jaa, sade Inger, hon kunde inte klaga.
Samtalet dem emellan blev förtroligare, och Isak frå-
