höga herrar, men det gjorde han bakom direktörens rygg, och när direktören fick reda på det, så blev han arg, som man ju kunde vänta. Men han Geissler, han blev inte rädd för det, utan begärde ny rannsakning och ny rättegång och alltihop. Men då måste kungen skriva under.
Förre länsman Geissler hade alltid varit en god vän för dessa båda människor, och de hade ofta funderat på anledningen till det. Han hade visst gjort det för bara tacken, det var rent ofattligt. Inger hade talat med honom i Trondhjem och inte blivit klokare på honom. Han bryr sig inte om någon annan i bygden än oss, sade hon. — Sa’ han det? — Ja, han är rasande på den här bygden. Han skulle visa dem, sa’ han. — Jaså. — Och de skulle få ångra, att de mist honom, sa’ han.
De kommo ut i skogsbrynet och sågo på avstånd sitt hem. Det var flera hus än förr, husen voro vackert målade, Inger kände inte igen sig och tvärstannade: Du menar väl inte, att det är där — att det här är vårt! utbrast hon.
Lilla Leopoldine vaknade slutligen och satte sig upp alldeles utvilad. Hon blev nedlyft och fick gå. Är det dit vi ska? frågade hon. — Ja. Är det inte vackert här?
Små figurer rörde sig borta vid husen. Det var Eleseus och Sivert, som stodo och väntade. Nu kommo de springande. Inger blev så förkyld, så full av hosta och snuva, att det trängde ut genom ögonen, trängde ut som vatten. Man blir så förkyld ombord, det är otroligt, vad man blir våt och förkyld i ögonen!
Men när småpojkarna kommo närmare, stannade de plötsligt och bara stirrade. Sin mors utseende hade de glömt, och den lilla systern hade de aldrig sett. Och far — honom kände de inte igen, förrän han kom alldeles nära. Han hade klippt av sig sitt stora skägg.